Featherboah’s Weblog

Jag kom upp utan svårigheter 6:20 faktiskt. Wöwö, duktig jag är. Vill bara genomlida den här dagen fort som satan så att jag får vara ledig i fyra dagar sen! Är det idag det är valborgsmässoafton? Jag brukar aldrig göra någonting på valborgsmässoaftorna, inte de senaste åren iallafall. Förr i tiden var det mysigt, från att jag och Linnea var typ 2-14 år åkte vi alltid till Hässelby IP. Där åt man sockervadd, köpte lotter, åkte karusell och tittade på elden. Karusellen var bäst, jag saknar den fortfarande.

För övrigt vill jag gärna till Gröna lund i år, helst nu i maj. Jag vet inte vem jag kan åka med bara. Tråkig är jag dessutom, för jag åker bara fritt fall och katapulten. Vore jag 18år hade det varit bättre, finns världens bästa lilla… pub (?) där, jag råkade hamna där för två år sen med en väldigt full Hannes. Ah, kära minnen. Tror nästan att 2006 är mitt mest minnesvärda år. Det hände så mycket och jag vågade så mycket då.

Idag är jag avundsjuk på mina klasskompisar som är lediga varje onsdag. Men inte jag, jag ska iväg och slita. Det är så synd om mig, bubu. Fast ah, vad ska man göra… bara att härda ut.

Idag pratade jag med Christina, inte för att vilja skapa någon konflikt, utan bara för att få ur mig det jag känner för någon som alltid förstår. Finns nog ingen som är så bra som Christina på att vara villig att sätta sig in i andras situationer, eller åtminstone försöka förstå hur den andra känner.

Jag är i något upproriskt tillstånd nu och alla, alla, alla säger att jag är så positiv hela tiden. Att de beundrar mig över att jag mår så bra hela tiden, att jag tar mig igenom allt. Jag mår inte alltid så bra. Jag gör inte det.

Jag har blivit lämnad av min hittills största kärlek någonsin. Jag har förlorat min trygghet. Jag har förlorat den person som på något sätt låste upp mitt hjärta, trots alla kedjor och trots alla murar som jag hade byggt upp – för jag ville inte gå igenom detta en gång till. Jag ville verkligen inte det. Men jag chansade, och förlorade.
Take comfort in your friends. Jag tror inte riktigt att någon fanns där. Jag har min Ida, men hon bor många mil från mig. Hon har sina bekymmer och sina tankar, jag vill inte belasta någon med mina bördor när den personen redan har så mycket med sig själv. Men mina nära vänner här i Hässelby. Jag har inte kvar dom på samma sätt. Jag bryr mig om dom mer än någonting annat och jag tvivlar inte på att de bryr sig om mig också. Men nu när jag mått som sämst har alla tagit avstånd. Ingen har gjort sig något större besvär med att bara fråga hur det är. Eller komma med klyshan ”allt blir bra”. Jag blir inte tillfrågad att träffa dom längre, de människor som jag på något sätt alltid finner trygghet i när all annan trygghet är borta. Christina förklarade varför, och det var skönt att höra varför – men det gjorde ont med tanke på att det inte är jag som har valt det. Det är inte jag som har valt att ha för ont, vara för svag för att orka ta mig till ställerna ni träffas på. Jag vill, och jag blir alltid ledsen när jag inte kan. Och även om jag inte kan så skulle det åtminstone betyda mycket att bli tillfrågad. 

Jag saknar er alla, och främst saknar jag Linnea. Min bästa vän som förmodligen inte är min bästa vän längre. Håller vi på att växa ifrån varandra? Glider vi isär? Har vi andra prioriteringar i livet än varandra numera? Jag saknar det vi hade och det är plågsamt att bli bortprioriterad så ofta. Det kanske är någonting naturligt, vi kanske har haft vår tid nu. Det kanske är dags att gå vidare, åtminstone jag måste inse att jag inte kan tvinga någon att vara med mig enbart för att det alltid har varit vi. Det finns andra nu. Deal with it. 

Jag är rädd för att gråta, samtidigt som allt jag önskat den senaste tiden är att ha en axel att gråta ut mot. Jag har ingen och jag kan inte klandra någon för det heller. Jag är frånstötande när jag är ledsen även om allt jag vill är att någon ska hålla om mig. Jag visar det aldrig. Jag är en konstig människa och jag önskar att jag inte var det.

Jag känner mig bara så ensam. 

—

[För man saknar sånt som man inte har
och man saknar allt som man inte har kvar
vi har fortfarande långa vägar kvar
man saknar inte sånt som man har]

Jag orkar inte riktigt med att blogga längre. Jag är trött, både fysiskt och psykiskt, mycket på grund av att jag sover så sjukt dåligt. Tar en timme eller mer (oftast mer) innan jag över huvud taget somnar, sen vaknar jag ofta 1-3 gånger under natten också. Imorse försov jag mig, men hann till skolan ändå. Jag är trött som en apa nu och jag hoppas jag somnar tidigare ikväll.
Idag hade vi redovisning, kan väl inte påstå att det gick så bra. En kvart innan det var vår tur hade ingen någon aning om vad vi skulle säga – så det blev flummigt och jag stod mest tyst. Ingen grupp var särskillt bra dock, så det var inte alltför pino. Fast mina lärare var ganska bittra. I don’t blame them..

Har försökt ringa min praktikplats hela dagen också – utan svar. Runt 16:00 svarade en kvinna dock, som dessvärre inte var min handledare. Min handledare var tydligen ute och jag skulle ringa imorgon igen. Jag hoppas de svarar direkt, orkar inte ägna flera timmar åt att få tag i min handledare igen. Tycker de borde vara mer tillgängliga.

—

Jag förlorade lite av min verklighetsuppfattning idag. Jag hade tråkigt i skolan och skickade ett sms till honom, där jag skrev ”ring mig om du kan”. Ingenting märkvärdigt tyckte jag. Jag kopplade inte att det inte är som vanligt längre, förrän efteråt. Men när jag skickade sms:et var det som att det inte fanns någonting mer självklart än det, det har jag ju gjort hundratals gånger förr. Men det är inte som vanligt längre. Ibland förstår jag det inte alls, och ibland sköljer det över mig helt och hållet.

Kan inte någon ge mig hösten tillbaka? Med körtelfeber och hela skiten. Jag går gärna igenom det en gång till. Hösten 2007 var nog den bästa tiden i mitt liv. Den där septembernatten med honom, och de där oktoberdagarna med norrlandsmänniskorna – fest i Nynäshamn och Muse på hovet. Jag kommer alltid sakna den tiden. Jag hoppas jag kan minnas den tiden med ett léende på läpparna snart, istället för med en klump i magen.

Madde dricker en thé med smak av jord, tobak och läder. Höll på att garva ihjäl mig. Jag: ”Tobak?!”, Madde: ”Jamen alltså, det smakar mest jord”. Det är ju bra att det smakar jord och inte tobak iallafall, jord som är så gott. Festmåltid varje dag.

(Vill tillägga att det såg ut som utspätt kaffe, för att göra det ännu mer aptitligt…)

Jag var så äckligt trött när jag kom hem från skolan, la mig i sängen och läste och sen somnade jag tydligen. Jag vaknade av att pappa störtade in i rummet, han trodde inte jag var hemma. Har nog inte somnat under dagen sen jag hade körtelfeber, kan väl knappast påstå att man blir piggare av det. Jävligt seg snarare.

Hej.

Jag har hamnat i ett dåligt mönster. Tar nästan upp till en timme eller mer varje kväll/natt innan jag lyckas somna nu. Tror jag inte somnade förrän 1:30 inatt, och vaknade 6:00 av att solen sken in och det var/är en bastu här inne. Bra att jag verkligen aldrig lär mig att jag slipper det om jag bara drar ner persiennerna & rullgardinen, och drar för gardinerna. Då brukar jag klara mig skapligt, ibland får jag ta in fläkten ändå. Det värsta jag vet är att vakna varm och kladdig.

Idag har vi esv och jag är väl inte så jättesugen på det. Det är nog det ämne jag är mest besviken på det här året. Jag hade förväntat mig att ha bild, istället får jag läsa om ”Kalles nya jacka” och tänka över hur Kalle känner sig. Ja, mycket viktigt sånt där… lär mig massor, oja. Bitter_tjej_90.

Mens har jag också, just for your information. Det gör väl inte det hela så mycket bättre. Jag har en arg katt i knät dessutom, han hatar att ligga i mitt knä när jag inte har några byxor på mig, då glider han ner. Ändå envisas han med att ligga kvar. Ja, alltså, kan bara tänka mig hur oerhört intressant det här är för er. Jag gissar på att ni just i denna sekunden har tappat hakan över mitt konstaterande att min katt glider ner från mitt knä. NO SHIT, liksom.

Äh.

Hello world.

Hade tänkt ta mig till Riddersvik idag, men det hängde sjukt mycket tvätt ovanför badkaret och jag kunde bara inte förmå mig att plocka undan det. Vägrar nämligen gå ut så här, känner mig så skabbig och håret är både tovigt och flottigt. Jag är en riktig pangbrud vill jag lova. Hur som helst var det synd att det inte blev av, får ta det nästa helg kanske. Det är nog mitt favoritställe i hela Hässelby villastad.
Har nog inte varit där på flera år, senaste gången jag kan minnas var under sommarlovet i sjuan, när jag var där och fiskade med pappa. Finns nog få ställen som är så fina som just vid vattnet där. Man kan vara ensam också, är bara någon enstaka människa som går förbi då och då. Annars har man bara sig själv och vattnet. Tyst som i graven. Ja, jag hoppas det blir av snart.

Jag längtar efter nästa skolvecka. Li och Matilda är tillbaka då (äntligen!), och jag tror det är min sista vecka innan praktiken. Jag hoppas det iallafall, senare vill jag inte göra den. Hade egentligen hoppats på nästa vecka, men min mentor har inte sagt någonting om det eller gett någon information, så jag antar att praktikplatsen inte kunde ta emot mig då. Attans osis.

Nu blir det hamburgare. 

Tror jag har läst i sammanlagt tre timmar idag, och dagen är inte slut än heller. Jag brukar till 99% av fallen bara uppskatta verklighetsbaserade böcker, så Harry Potter är väl den sista 1% då. Det går liksom inte att sluta läsa när man väl börjat.

Sitter här med en godispåse, en chipspåse, två chokladbitar och 1,5 liters läsk (+ två glassar i frysen, uh). Det är rentav ett under att jag inte väger mer än jag gör, börjar nästan tro att jag har sån där mask i magen. Minns inte vad den heter, men den tar iallafall upp all näring och man går inte upp i vikt. Det skulle inte förvåna mig, jag brukar drabbas av det underligaste så mask i magen borde jag väl kunna klämma in också. Fast fy fan, hur äckligt vore inte det. Jag hoppas nog hellre på att jag helt enkelt har väldigt bra förbränning.

Jag: Billy ser död ut.
Pappa: Blöder du?!
Jag: …
Pappa: Blöder du gumman?
Jag: Du är ju döv.
Pappa: Jaha, nu igen..

[This just turned out to be another day in
the middle of nowhere.]

Tråkig dag. Plugg, dator, äta. Bli kväll nu så jag får sova, tack.

Mornarna har numera blivit lite av en ångestfylld ritual som jag mer än gärna skulle skippa. Eftersom de bygger om vid busstationerna kan jag inte undgå att gå förbi ett dagis, jag måste liksom gå där för att över huvud taget komma fram dit jag ska. Nu till grejen – varje jävla morgon kommer typ tre ungar och skriker ”oooh! där är hon!” och springer fram till staketet när jag går förbi. De frågar också vad jag heter varje gång, fastän jag sagt det minst en miljard gånger nu. Detta börjar bli frustrerande.

Käre gud – gör så att busstationerna är färdigbyggda snart. Amen.

—

Imorgon ska jag till gymmet, välbehövligt må jag säga. Skönt ska det bli också, att komma igång lite igen och få kroppen i form. Den är nog i sitt sämsta jag nu, nästintill, det gillar vi inte.

Hej & hå.