Featherboah’s Weblog

seriously, var tar dagarna vägen? det är torsdag imorgon och snart är lovet förbi. hallelulja..

jag har inte gjort ett skit på lovet. och det har varit underbart. jag tackar jesus för att han dog/återuppstod och allt vad han gjorde så att det innebär påsklov för mig, på helt rätt ställe också. hade nog inte klarat att gå i skolan denna vecka som det är nu. det har varit skönt att vara hemma och bara göra ingenting. äta som en gris möjligtvis, det är jag väldigt bra på. har nog världens sämsta matvanor. men jag orkar inte bry mig om det nu.

någonting som är synd är att jag inte orkar läsa längre. jag har ingen energi till det. boken ligger och dammar igen och det enda jag tänker på är att jag vill läsa den. men jag orkar inte. det kommer bli som att läsa utan att förstå innerbörden av någonting. missa hela handligen. jag saknar att läsa. men som sagt. jag bekommer mig inte att göra så mycket annat än att zombie-a mig runt och äta och vara äcklig. det kanske vänder snart..

ALLA SOM INTE VÅLDTAR ÄR DANSBANDSMÄN!

jag har snart hällt i mig en hel burk med rostad lök. jag satsar tydligen på att bli tjock, heh. 44g fett. men lite fett har väl ingen dött av. dagen har varit en bergochdalbana, från att vara glad till att vara längst ner på en skala som man kan vara. minst sagt.

imorgon drar jag och linnea till kista och fixar håret! jag är nervös, jag har inte varit hos frissan sen åttan (om vi bortser från när jag gjorde mina dreads). men det blir nog bra. det kan knappast bli värre iallafall. är lite rädd att frisören ska dö av chock när hon märker hur slitet mitt hår är bara. till och med jag ser hur slitet det är nu, och jag har aldrig fattat vad folk menar när dom säger att deras hår är så slitet, för jag ser ingen skillnad. men nu gör jag. :c

för övrigt är nog hundra höjdare den bästa serien ever made. även om man blir lite äcklad när man ser gamla farbröder som töjt ut sina man-boobs så mycket att han har tio gånger större bröst än mig och dessutom har dom i glasskålar. eller folk som tror att det finns skunkapor (?). oh well. huvudsaken de är glada, så.

och li, kom hit någon dag så får vi kramas.

det slutar med kortslutning. jag orkar inte skriva här idag.
jag vill bara säga tack. för dig. och för oss.

skrutten och ebben. sagan skulle inte sluta så här.

jag ska till skolan imorgon, trots att det är vår lediga dag. jag måste plugga, har ett prov på torsdag. fasar inför den dagen, jag är inte i mitt sinnes fulla bruk att vara bland folk nu. att tvingas prata med folk och ha en glad fasad. jag vill bara vara ensam. spela mitt screwball för att invänta natten så att jag kan få sova och slippa tankarna.

jag vet inte vad jag ska skriva. kan inte vara annat än kryptisk heller, ni kanske inte förstår vad som försiggår i mitt liv nu, jag förstår knappt heller. därför känns det säkrast att inte skriva det rakt ut. jag vill ha det för mig själv. och tyvärr är det alltför många som jag känner väl som läser min blogg. det är frustrerande att man inte kan skriva det man vill, det man behöver få ur sig, för man vet inte i vems öra det hamnar i sen. och som sagt. jag vill ta hand om det själv.

nu är jag trött. jag känner mig så sliten, trots att jag bara gått hemma. mitt hjärta är tungt och huvudet innehåller bara en massor av tankar som snurrar runt och jag är inte kapabel till att göra någonting förutom att komma på mig själv med att sitta och titta in i väggen. låta tankarna flyga fritt. för jag kan inte göra något annat än att tänka nu.

jag hoppas ni har det bra. och ta inte illa upp om jag inte orkar träffas, om jag ”avbokar” någonting som är bestämt. jag vill bara vara ensam.

jag är trasig ända in i benmärgen.
om inte detta går att lösa vet jag inte vad jag tar mig till.

det lär bli en sömnlös natt.

jag har bestämt mig för vad jag ska ha som projektarbete i trean. just för att jag brinner för ämnet och har starka åsikter om det, samt personliga erfarenheter och jag längtar tills jag får börja med det arbetet. jag ska skriva om unga föräldrar.

vad kännetecknar en ung förälder? någon som är under 20? någon i vilken ålder som helst som inte har stabil ekonomi? någon som är totalt jävla omogen enligt omgivningen och festar varenda helg?

jag säger så här. att vara mamma/pappa har ingen ålder. för jag har lärt mig att människor som får barn växer med uppgiften, oavsett om man är 17 eller 50 när man får första barnet. första barnet är första barnet för alla, man har samma känslor kring det oavsett hur gammal man är. det enda som skiljer är stabiliteten i livet.

jag har varit gravid. jag har gjort en abort. beslutet som jag tog var det svåraste jag någonsin behövt ta i hela mitt liv, det var oändligt många sömnlösa nätter av ångest och sorg över tanken att jag ens behövde överväga att ta bort mitt eget barn. mitt barn, mitt dna som aldrig kommer komma tillbaka. jag hade inte stöd någonstans ifrån, några fåtal vänner fanns där och sa att det var mitt beslut och att de skulle stötta mig oavsett. det var som att leva i ett helvete. hur gammal man än är, så får man obeskrivliga känslor för barnet så fort man vet att det finns i en.
det gäller att fundera, tänka, försöka att inte lyssna på omgivningens nedlåtande kommentarer. för hur man än vrider och vänder på det så är det din kropp och ditt barn. nu tänker jag bort den ekonomiska biten, nu skriver jag bara ur ett känslomässigt perspektiv.
jag fick höra från de som inte ville att jag skulle behålla mitt barn att en abort var inget farligt. man fick en tablett och sen var det klart. men jag kan säga utan tvekan, att aborten jag gjorde sitter fastnaglat i mitt minne som en hemsk upplevelse, och jag kommer alltid minnas det som en hemsk upplevelse.

när jag kom in fick jag först göra en gyn.undersökning. jag satte mig i stolen och på en skärm såg jag någonting som liknade ett litet foster. sköterskan sa ”ser du det där som fladdrar? det är hjärtat som slår”. mina känslor just då var mest sorg och förtvivlan, det är nog de ord som beskriver det bäst. det går inte att sätta ord på det.
några dagar senare fick jag komma in igen, och läggas in under dagen. en kvinna kom och körde upp piller i mig, som skulle få fostret att stötas ur. under hela dagen hade jag ont, fick smärtstillande och låg mest och väntade på att det skulle börja blöda. efter ett antal timmar gick jag upp för att gå på toa. när jag stod i badrummet med byxorna nere kände jag att någonting föll ur mig. jag tittade ner, och där låg mitt barn. lika stort som mitt lillfinger ungefär. huvud, kropp, små antydningar till armar och ögon. jag har aldrig kännt mig så tom i hela mitt liv.

så - ni som sa att en abort inte är något farligt. tänk till en extra gång. jag vill inte att det ska hymlas över hur enkel en abort är, för det är det inte. det är både psykiskt och fysiskt påfrestande och det är ingenting jag önskar någon.

när man är ung har man oftast ingen ekonomi eller egen bostad. det är också väldigt vanligt att pappan flyr från ansvaret också, tyvärr. det finns många som säger att får man barn tidigt är utbildning helt kört också. det finns en tjej i min skola nu som har en dotter på ett år. och hon pluggar ändå, tänker skaffa sig en utbildning. vem har sagt att det inte går? även om det blir kämpigare. det handlar oftast om 2-4 år av ens liv med sitt barn som inte är helt stabila vad gäller ekonomi/bostad. om man kämpar, förstås. om man ger sig fan på att man ska göra allt för sitt barn.

och nej – jag uppmanar ingen att skaffa barn när man inte har det stabilt. oavsett om man är 17 eller 25 år. jag tycker självklart det är bättre att vänta tills man har alla förutsättningar, tills man känner att det är 100% rätt. men det jag menar är, att man ska inte döma någon som väljer att behålla sitt barn. jag tror på att man klarar det, bara man kämpar. och omgivningen borde hjälpa istället för att stjälpa.

och den här dikten är så fin och den beskriver så mycket av känslorna man inte riktigt kan förklara. 

am i still a mom?

i may have another child,
possibly another two
there is something i know for certain
but he will always be my child,
my baby, and i’m his mom too

idag har jag varit hemma och ägnat mig åt att äta chips. känner mig äckligast i världen och har ont i magen. men ska plugga efter att jag skivit klart det här hade jag tänkt, så har jag gjort någon nytta iallafall. mycket i engelskan nu, två kapitel med en miljard uppgifter och samuel sa att provet kommer vara svårt. så jag ser ingen större chans att ens få godkänt i det. buu.

imorgon åker jag till martin efter skolan. det var så längesen jag var där nu, så det ska bli skitkul. jag hoppas skoldagen går fort bara, jag känner inte alls för att gå dit egentligen men jag måste. det brukar kännas rätt okej när man väl är där, så det ska väl gå.

imorgon ska mami köpa klädnypor till mig. har lite idéer om vad jag ska göra med mina nya foton som jag har framkallat. hade varit så mycket finare om jag hade gröna väggar som jag vill ha, men det får gå. ska försöka få upp mina museaffischer också, känns som att det är på tiden. just nu står de ihoprullade bakom datorn och dammar igen.

martin fick sin lägenhet. iiih. grattis älskling!

det där med att svälja tabletter är inte min grej, och ändå måste jag göra det varje dag. jag gillar det inte. jag har så lätt att få kväljningar/spy när jag sväljer tabletter, har varit så ända sen jag var liten. för att det ska gå skapligt måste jag svälja med oboy + äta någonting hårt efteråt så att jag är säker på att tabletten verkligen har glidit ner. i höstas fastnade en tablett i halsen så det slutade med att jag fick köra ner fingrarna i halsen och kräkas upp den. fräscht.

hur som helst, till råga på detta har det slutat med att jag får kväljningskänslor när jag dricker oboy nu. :*( oboy är mitt liv. men tabletterna håller på att förstöra det. lite samma känslor som när jag drack näringsdrycker med jordgubbssmak, den var vedervärdig, och jag gick med kväljningskänslor i flera dygn efteråt.

summan av kardemumman; tabletter är inte bra.

[do you find that the mucus in your nasal passage makes breathing a chore? 
well then, perhaps you don´t deserve to breathe at all]

klockan är 9:10 och jag ska inte gå förrän klockan 13:00. känns som jag är uppe onödigt mycket i tid. men skitsamma. jag har ont i magen, så jag kunde inte somna om. ont i magen verkar bli en del av min vardag nu, gissar på att det är mina p-piller som inte får mig att må särskillt bra. men jag känner inte för att skriva om min onda mage och mina p-piller här, så vi lämnar det nu.

jag fick nyss ett sms av madde som frågade om jag ville gå på fest hos linnie på onsdag. jag borde verkligen, jag har aldrig lärt känna linnie och dessutom kan det vara kul att träffa lite folk. det är inte så ofta det sker nu för tiden. men jag ska upp 5:30 på torsdag och jag vet inte hur bra jag skulle må då. men vi få se.

jag har så sjukt mycket tankar i huvudet nu. varför man gjort saker man inte borde, varför man gör saker man inte borde, varför man inte gjorde så istället, och om jag hade gjort så.. så kanske saker hade varit helt annorlunda nu? hej, jag heter madeleine och jag är bäst på att överanalysera precis allt. men ibland (rätt ofta..) ångrar jag så många val i mitt liv. att jag aldrig kan tänka till innan. men det kanske är bra. man ska väl göra misstag för att lära sig, eller? jag tröstar mig med det iallafall. att det kommit någonting bra utav allt jag gjort. även om jag undrar hur jag i hela helvetes namn kunnat sätta mig i vissa situationer så var det väl en spark i rätt riktning. kanske.

idag saknar jag mormor och min syster också. kom hem, båda två. nu.